Alla människor jag slipper se
Efter en lång dag utanför hemmet som bestod av plugg, samtalsinspelning och umgänge med fröken Åhs stod jag på torget och väntade på den välkomna bussen med det bekanta numret som skulle föra mig hemåt. Trött i nacken, trött i huvudet och trött i kroppen slappnar jag av med att tända en cigarett och njutningsfullt dra in det första blosset. Givetvis ser jag blixtsnabbt en figur närma sig i ögonvrån och jag hinner tänka "nej för helvete" innan jag hör det, som så många gånger förr; "ursäkta, du har inte en cigg att bjuda på?".
Jag vrider huvudet några grader och ska precis morra något oförskämt när jag ser in i ett par pigga ögon, en läpp-piercing och svart hår. På ungefär en halv sekund hinner jag tänka igenom, och ångra, mitt beslut och ger honom därför ett leende och tar upp mitt Pall mall-paket. Tändare frågar han blygt om också och jag ger den till honom medan jag ler med ögonen i äkta Top Model-stil.
Nej nej, det är inte så att enbart vackra människor får cigaretter, jag var bara för trött för att säga nej till hans hoppfulla blick och hade dessutom ett nästan fullt paket i fickan. OCH - hör och häpna herr Svensson - människan gick inte iväg med ett "tack" kastat över axeln. Nähäedå, han berättade att han varit på jobbintervju och som den trevliga människa jag är fortsatte jag givetvis diskussionen med att fråga hur det gått.
I fem minuter fick jag något så ovanligt som att prata lite med en vilt främmande människa i detta otroligt osociala land Sverige. Vi ska inte diskutera med främlingar. No, icke, njet, här ska vi hoppa till om någon råkar sätta sig för nära på bussen och hastigt titta bort om någons blick råkar möta vår, för så har vi alltid gjort, då fortsätter vi så och därmed basta!
Ska man muta sina medmänniskor med cigaretter för att få sällskap medan man väntar på bussen eller är det helt enkelt så att man ska rikta in sig på gymnasiepojkar med telefonförsäljarambitioner?
Och nej, inga telefonnummer bytta och därmed inget krystat "hur är det"-sms om ett par dagar. Bara ett gott möte, ett helt vanligt samtal två medborgare emellan, en kall dag i april.
Jag vrider huvudet några grader och ska precis morra något oförskämt när jag ser in i ett par pigga ögon, en läpp-piercing och svart hår. På ungefär en halv sekund hinner jag tänka igenom, och ångra, mitt beslut och ger honom därför ett leende och tar upp mitt Pall mall-paket. Tändare frågar han blygt om också och jag ger den till honom medan jag ler med ögonen i äkta Top Model-stil.
Nej nej, det är inte så att enbart vackra människor får cigaretter, jag var bara för trött för att säga nej till hans hoppfulla blick och hade dessutom ett nästan fullt paket i fickan. OCH - hör och häpna herr Svensson - människan gick inte iväg med ett "tack" kastat över axeln. Nähäedå, han berättade att han varit på jobbintervju och som den trevliga människa jag är fortsatte jag givetvis diskussionen med att fråga hur det gått.
I fem minuter fick jag något så ovanligt som att prata lite med en vilt främmande människa i detta otroligt osociala land Sverige. Vi ska inte diskutera med främlingar. No, icke, njet, här ska vi hoppa till om någon råkar sätta sig för nära på bussen och hastigt titta bort om någons blick råkar möta vår, för så har vi alltid gjort, då fortsätter vi så och därmed basta!
Ska man muta sina medmänniskor med cigaretter för att få sällskap medan man väntar på bussen eller är det helt enkelt så att man ska rikta in sig på gymnasiepojkar med telefonförsäljarambitioner?
Och nej, inga telefonnummer bytta och därmed inget krystat "hur är det"-sms om ett par dagar. Bara ett gott möte, ett helt vanligt samtal två medborgare emellan, en kall dag i april.
Kommentarer
Trackback
