Åt samma håll
Jaa. Jag skulle kunna skriva om nattens äventyr. Eller om sötastes panik. Fast det känns lite för utlämnande. Vi tar helt enkelt och generaliserar och går in på ett ämne jag finner både intressant och skrattretande: Förhållandefobi.
Ett exempel som hände mig för ett tag sen: Jag är ute och roar mig och byter saliv med en kille som därefter får mitt nummer och vi smsar lite till varandra. Jag frågar om han har lust att komma och kolla på tv med mig ett par dagar efter och han tackar ja. Vi har det jättemysigt och skämtar och gosar och nojsar, men dagen efter är han skitkonstig. Jag smsar honom ett tag senare och frågar vad han pysslar med egentligen. Får som svar att han inte är helt hundra på om han vill vara tillsammans med mig. WHAAAAT?! TILLSAMMANS?! Efter EN date!! Där fick jag kalla kårar och tänkte att näe du, i den här takten är vi gifta nästa vecka så då backade jag istället.
Min fråga är VARFÖR folk måste stressa så? Kan man inte bara ta det chill, umgås och se vart det leder? Det är knappast så att jag vill ta min kudde och tandborste och flytta in efter fem träffar! Dock verkar ju de flesta tro det. Visst, jag kanske låter seriösare än vad jag egentligen är, men tro mig, det är absolut inte så. Det tog en månad innan jag blev tillsammans med mitt ex. Killen innan det fick 15 dejter innan det blev något. Båda gångerna har det varit killen som tagit initiativet dessutom, och frågat MIG om vi ska bli tillsammans. Det borde väl säga något om mig?
Nu kanske det låter som att jag också är förhållandefob men så är det verkligen inte, det är bara det att jag gärna vill lära känna personen innan man faktiskt kallar den för pojk/flickvän. Min erfarenhet är att om man blir tillsammans direkt så håller det inte speciellt länge, och vad är då poängen? Varför gå igenom hela bli-tillsammans-och-göra-slut-processen när man kan dejta istället och upptäcka att man faktiskt inte trivs ihop? Jag väljer att dejta. Det är min grej. Både exklusivt och inte, det är upp till den andre att bestämma.
Tack för mig.
Peace out.
Ett exempel som hände mig för ett tag sen: Jag är ute och roar mig och byter saliv med en kille som därefter får mitt nummer och vi smsar lite till varandra. Jag frågar om han har lust att komma och kolla på tv med mig ett par dagar efter och han tackar ja. Vi har det jättemysigt och skämtar och gosar och nojsar, men dagen efter är han skitkonstig. Jag smsar honom ett tag senare och frågar vad han pysslar med egentligen. Får som svar att han inte är helt hundra på om han vill vara tillsammans med mig. WHAAAAT?! TILLSAMMANS?! Efter EN date!! Där fick jag kalla kårar och tänkte att näe du, i den här takten är vi gifta nästa vecka så då backade jag istället.
Min fråga är VARFÖR folk måste stressa så? Kan man inte bara ta det chill, umgås och se vart det leder? Det är knappast så att jag vill ta min kudde och tandborste och flytta in efter fem träffar! Dock verkar ju de flesta tro det. Visst, jag kanske låter seriösare än vad jag egentligen är, men tro mig, det är absolut inte så. Det tog en månad innan jag blev tillsammans med mitt ex. Killen innan det fick 15 dejter innan det blev något. Båda gångerna har det varit killen som tagit initiativet dessutom, och frågat MIG om vi ska bli tillsammans. Det borde väl säga något om mig?
Nu kanske det låter som att jag också är förhållandefob men så är det verkligen inte, det är bara det att jag gärna vill lära känna personen innan man faktiskt kallar den för pojk/flickvän. Min erfarenhet är att om man blir tillsammans direkt så håller det inte speciellt länge, och vad är då poängen? Varför gå igenom hela bli-tillsammans-och-göra-slut-processen när man kan dejta istället och upptäcka att man faktiskt inte trivs ihop? Jag väljer att dejta. Det är min grej. Både exklusivt och inte, det är upp till den andre att bestämma.
Tack för mig.
Peace out.
Kommentarer
Trackback
