skuldraaa

Jag och min telefon. Oskiljaktiga. Som Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Ronny och Ragge. Vi hade ett mycket speciellt förhållande som utomstående inte kan förstå. När jag kände mig ensam fanns den alltid där. Min länk till yttervärlden. När jag var glad och full fanns den där, en trogen vän. Den har bott i min ficka riktigt länge. Mitt allra längsta förhållande. Sen, pang, hände det otänkbara.

Vi var på fest igår, jag och min telefon. Vi hetsade varann att dricka och blev redigt på örat bägge två. Vi lade oss för att sova en smula och smekte varann till sömns. När jag sedan blev väckt av en vän fortsatte telefonen att sova, oberörd av omvärlden och kunde därför inte skrika "hallå! här är jag!". Jag gick därifrån den natten, ensam.

När jag vaknade i morse kände jag genast att det var något som fattades. Min kära gamla vän bakfyllan var på plats som vanligt, men min telefon. Min vackra, älskade vän. Jag vred ut och in på fickorna, gick igenom dem med hjärtat hårt bankande. När jag letat igenom fickorna för tredje gången kände jag paniken stiga, och jag fick en klump i halsen. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde det hända?

Fan, jag måste gå till Ida och hämta mobiljäveln.