Tankar om våld
Jag har precis försökt läsa in mig på ett ämne jag knappt visste existerade i Sverige - fotbollshuliganer. Givetvis har vi alla läst något eller sett ett nyhetsinslag men jag visste inte att det var så vanligt förekommande.
Det är en väldans massa tankar som snurrar nu, men det första ordet som dyker upp i hjärnan är faktiskt gemenskap. Det spelar egentligen ingen roll vad man håller på med - går på konsert, deltar i en bokklubb eller slåss för sitt fotbollslag - någonstans känner man ändå gemenskap med de man umgås med. Frågan är vart man ska dra gränsen i det här sammanhanget? Antalet fotbollshuliganer är väldigt litet om man jämför med hela antalet fotbollssupportrar och det finns faktist ett antal tusen personer som kan känna gemenskap i klacken utan att använda våld. Alltså behövs faktiskt inte våldet för att dela kärleken till ett fotbollslag.
Men är det då i kärleken till laget gemenskapen ligger eller är det i våldet? Människor har ett behov av att rättfärdiga sitt våld, oavsett vad man har för anledning - alkohol, religion, provokation. Varför kasta skit på ett fotbollslag man påstår att man slåss för? Är det verkligen okej att låta andra supporters lida genom att lagen får spela inför tomma läktare? I bkf (bare knuckle fight) slåss man för att man tycker det är "kul" och behöver ingen anledning, kan inte fotbollshuliganerna göra likadant? Eller måste de ha någonting att slåss för? Och mot?
Att människor behöver få ur sig agressivitet är inte ovanligt. Vissa löser det genom sublimering - man omvandlar sin ilska till något som är socialt accepterat. Vissa börjar sporta, andra skriver och jag spelar trummor. Om detta är killarnas (och tjejernas) sätt att få ur sig sin ilska utan att skada utomstående så låter det ändå som en ganska bra lösning. Istället för att gå på krogen och slåss med första bästa så träffas man och alla vet vad det går ut på. Givetvis kan det även här gå riktigt illa till och från, men på något sätt vet man ändå vad man ger sig in på.
"Lyckad interaktion med högt EE" är kanske inte det man tänker på i sådana här situationer men det är faktiskt det det handlar om. Gruppen har ett gemensamt mål, de känner samhörighet och har klara gränser mot utomstående. Adrenalinet flödar och man blir upp-pumpad; självförtroendet, humöret och modet stiger.
Så - fotbollsvåld, rätt eller fel?
Det är en väldans massa tankar som snurrar nu, men det första ordet som dyker upp i hjärnan är faktiskt gemenskap. Det spelar egentligen ingen roll vad man håller på med - går på konsert, deltar i en bokklubb eller slåss för sitt fotbollslag - någonstans känner man ändå gemenskap med de man umgås med. Frågan är vart man ska dra gränsen i det här sammanhanget? Antalet fotbollshuliganer är väldigt litet om man jämför med hela antalet fotbollssupportrar och det finns faktist ett antal tusen personer som kan känna gemenskap i klacken utan att använda våld. Alltså behövs faktiskt inte våldet för att dela kärleken till ett fotbollslag.
Men är det då i kärleken till laget gemenskapen ligger eller är det i våldet? Människor har ett behov av att rättfärdiga sitt våld, oavsett vad man har för anledning - alkohol, religion, provokation. Varför kasta skit på ett fotbollslag man påstår att man slåss för? Är det verkligen okej att låta andra supporters lida genom att lagen får spela inför tomma läktare? I bkf (bare knuckle fight) slåss man för att man tycker det är "kul" och behöver ingen anledning, kan inte fotbollshuliganerna göra likadant? Eller måste de ha någonting att slåss för? Och mot?
Att människor behöver få ur sig agressivitet är inte ovanligt. Vissa löser det genom sublimering - man omvandlar sin ilska till något som är socialt accepterat. Vissa börjar sporta, andra skriver och jag spelar trummor. Om detta är killarnas (och tjejernas) sätt att få ur sig sin ilska utan att skada utomstående så låter det ändå som en ganska bra lösning. Istället för att gå på krogen och slåss med första bästa så träffas man och alla vet vad det går ut på. Givetvis kan det även här gå riktigt illa till och från, men på något sätt vet man ändå vad man ger sig in på.
"Lyckad interaktion med högt EE" är kanske inte det man tänker på i sådana här situationer men det är faktiskt det det handlar om. Gruppen har ett gemensamt mål, de känner samhörighet och har klara gränser mot utomstående. Adrenalinet flödar och man blir upp-pumpad; självförtroendet, humöret och modet stiger.
Så - fotbollsvåld, rätt eller fel?
Kommentarer
Trackback
