skuldraaa

Jag sitter och väntar på att åka iväg till läxhjälpen och försökte fundera ut en bra formulering till min qx-sida. "Par, pöksugna och problem undanbedes vänligt" och kom osökt att tänka på problem. Har jag otur eller är jag en blivande socionom ända in i själen - för att inte tala om utstrålningen?

Några fina exempel: "Jag har träffat världens finaste tjej... Jaha, hon hade borderline". "Åh, vilken trevlig kille... Jaha, du åker in och ut på behandlingshem och röker och drar det mesta?". "Jag är så jäkla kär i dig... Jaha, du är fotbollshuligan. Kul...". "Grattis mig, jag har världens finaste pojkvän. Men han är alkoholist... Heja".

Är det så att alla har någon skit att dras med eller är jag tillräckligt naiv och villig att förstå? Det första låter sannolikt, alla har väl något, men varför drar jag till mig de värsta? Jag har fått höra att jag inte "ska ta med mig jobbet hem", men människorna med de största problemen verkar så underbara i början. De är underbara sen också, och jag ska inte sticka under stol med att det är givande att umgås med dem. De är så grymt.. levande och lockande. Enda kruxet är att det följer med negativa aspekter med - att få en klump i magen varenda gång jag ser polisbilar på torget, att sitta som på nålar när vissa fotbollslag möts, att skicka dessa eviga sms - "är allt bra?". Och kontakterna blir ofta inte långvariga, man ses ett tag och sen hörs man inte mer. De jag har kvar på riktigt har övervunnit sina problem, och nu verkar det som att jag träffat någon utan all denna skit i bagaget. Kanske kommer det sedan, jag vet inte, men for now är jag glad.

Jag har återupptäckt Eskobar och jag är lycklig. Foo Fighters fortsätter dock givetvis att snurra på Spotify.

Is someone getting the best of you? Because someone is getting the best of me.

Peace out, vänner.