skuldraaa

Plötsligt insåg jag varför det var skönt att flytta hemifrån. Dagen började med att jag gjorde frukost till mamma, som jag och småtrollen sedan serverade sjungandes Ja må hon leva. Alldeles för många timmars sömn senare gjorde vi en fin teckning där vi skrev saker vi tyckte beskrev henne och målade även ett par ballonger och diverse pynt. Yngsta lillebror lyckades, med viss hjälp och guidning, skriva sitt eget namn!
Men, och det finns alltid ett men, givetvis är småbarn inte alltid söta och lugna. 4-åringen har bestämt sig för att om han upprepar "jag vill det" i 90 dB kommer mamma till slut gå med på hans önskan, vad det nu är. Eftersom jag sover i rummet bredvid spelar det ingen roll att dörren är stängd, jag har lyssnat på gråt och "jag vill det" i ca 20 minuter nu.
Hemma hos mig finns bara jag och katten. Ingen kommer in om jag inte vill, ingen låter mer än vad jag vill, jag kan höra klockans tickande och bara få vara ifred. Det är omöjligt här. Enda gången barnen är tysta är när jag jobbar och det har jag uppenbarligen inte så mycket nytta av. Jag sover i ljud, jag rökar i ljud, jag äter i ljud, jag badar i ljud. Det finns ingen ände på det. Alternativet är att rymma till Josefine eller Hannes men då får jag ändå inte vara ifred. Jag vill bara sitta ensam med katten i knät och lite musik utan att få ont i öronen. Jisses, jag kan inte ens ha 10 (av 30) på mp3-spelaren utan att få ont i öronen, så det här blir outhärdligt efter ett tag.
Missuppfatta mig rätt nu, jag älskar mina bröder, men jag orkar inte med den eviga påfrestningen på mina trumhinnor.

Peace out.