Haters makes me famous - Öppet brev till Herrljungas yngre befolkning
På grund av ett samtal igår väljer jag att bemöta kritik och rykten idag. Somliga kommer läsa det här, somliga inte, men eftersom skitsnack sällan når huvupersonens öron verkar detta som ett någorlunda okej sätt.
Jag har bara fått höra ett par av ryktena och jag tror inte jag vill höra fler. Främst för att det gör mig fruktansvärt ledsen. Det är lätt att säga att man inte bryr sig men det är klart jag gör det. Problemet är, eftersom jag inte bor i Herrljunga längre, att det skadar de jag bryr mig om mer än mig själv. Förr eller senare kommer det fram till mina föräldrar eller mina älskade syskon. Alla pratar med alla, era föräldrar ringer (!) mina o.s.v.
Vad ni inte tänker på är att jag är en helt vanlig ungdom precis som ni - jag saknar min mamma, jag busar med mina bröder, jag gråter, jag älskar min katt.
Vad ryktena handlar om kan jag bara gissa mig till men jag anar att en del har med mitt val av partners att göra. Varför man nu väljer att tycka illa om en människa av den anledningen har helt gått mig förbi. Jag har sex när jag vill och jag har haft turen att få tillbringa tid med dem jag varit förälskad i. Jag älskade mitt ex, jag grät när det tog slut, vi hade våra upp- och neddagar, och att tro att det hade med någon image att göra är bara löjligt. Innan vi blev tillsammans visste jag inte vem människan var. Folk blir extremt förvånade av att höra det men så var det. Kanske var det därför jag blev så sårad, för att jag inte visste hur han var.
Efter månader av att gråta mig själv till sömns hittade jag killen som fortfarande är The One för mig. Jag förstår mycket väl att jag inte är den enda som är intresserad av honom, just för att han är så fantastisk. Det är svårt att beskriva lyckan jag känner över att han är kär i just mig. Jag är också ful när jag vaknar på morgonen, jag går på toa, jag har orakade ben. Jag är som er. Han vill ha mig trots detta, och jag ger inte upp honom på grund av rykten.
Vad gäller saker helt tagna ur luften - som den absurda idé att jag skulle varit otrogen på det lokala utestället... Ja, vad kan jag säga? Jag blev både chockad och full i skratt. Ingen vid sina sinnes fulla bruk som bor 25 mil från Herrljunga skulle åka dit om man ville vara otrogen. Alla får reda på allt och jag är mycket väl medveten om det. Det är en förolämpning mot min intelligens - och jo, tro det eller ej; jag är smart. Inte bara det, jag är lätt att prata med, är öppensinnad och rolig att dricka öl med. Att bilda sig en uppfattning om någon man aldrig pratat med är okunnigt och trångsynt. Välkomna fram att prata en stund nästa gång vi ses så ska jag göra mitt bästa för att dementera, eller bekräfta, era förutfattade meningar. Ännu bättre - bilda en egen uppfattning av mig, det är ganska lätt.
Om det nu skulle vara något jag gjort som irriterar er och ni nödvändigtvis måste snacka skit så snälla, snälla; stå för det. Får jag höra vem som sagt vad är jag inte rädd för att konfrontera personen i fråga. Skulle ni då stå där och säga saker i stil med "det var inte jag som började säga det" så tappar jag all respekt för er. Utan att blinka. Alla är värda en chans, men kan man inte stå för vad man sagt har man förbrukat den chansen.
Avslutningsvis - jag har länge vetat att den här orten är för liten för mig. Jag har flyttat, jag har utvecklats. Jag bara hoppas på att ni får chansen att göra detsamma.
Alexandra
Jag har bara fått höra ett par av ryktena och jag tror inte jag vill höra fler. Främst för att det gör mig fruktansvärt ledsen. Det är lätt att säga att man inte bryr sig men det är klart jag gör det. Problemet är, eftersom jag inte bor i Herrljunga längre, att det skadar de jag bryr mig om mer än mig själv. Förr eller senare kommer det fram till mina föräldrar eller mina älskade syskon. Alla pratar med alla, era föräldrar ringer (!) mina o.s.v.
Vad ni inte tänker på är att jag är en helt vanlig ungdom precis som ni - jag saknar min mamma, jag busar med mina bröder, jag gråter, jag älskar min katt.
Vad ryktena handlar om kan jag bara gissa mig till men jag anar att en del har med mitt val av partners att göra. Varför man nu väljer att tycka illa om en människa av den anledningen har helt gått mig förbi. Jag har sex när jag vill och jag har haft turen att få tillbringa tid med dem jag varit förälskad i. Jag älskade mitt ex, jag grät när det tog slut, vi hade våra upp- och neddagar, och att tro att det hade med någon image att göra är bara löjligt. Innan vi blev tillsammans visste jag inte vem människan var. Folk blir extremt förvånade av att höra det men så var det. Kanske var det därför jag blev så sårad, för att jag inte visste hur han var.
Efter månader av att gråta mig själv till sömns hittade jag killen som fortfarande är The One för mig. Jag förstår mycket väl att jag inte är den enda som är intresserad av honom, just för att han är så fantastisk. Det är svårt att beskriva lyckan jag känner över att han är kär i just mig. Jag är också ful när jag vaknar på morgonen, jag går på toa, jag har orakade ben. Jag är som er. Han vill ha mig trots detta, och jag ger inte upp honom på grund av rykten.
Vad gäller saker helt tagna ur luften - som den absurda idé att jag skulle varit otrogen på det lokala utestället... Ja, vad kan jag säga? Jag blev både chockad och full i skratt. Ingen vid sina sinnes fulla bruk som bor 25 mil från Herrljunga skulle åka dit om man ville vara otrogen. Alla får reda på allt och jag är mycket väl medveten om det. Det är en förolämpning mot min intelligens - och jo, tro det eller ej; jag är smart. Inte bara det, jag är lätt att prata med, är öppensinnad och rolig att dricka öl med. Att bilda sig en uppfattning om någon man aldrig pratat med är okunnigt och trångsynt. Välkomna fram att prata en stund nästa gång vi ses så ska jag göra mitt bästa för att dementera, eller bekräfta, era förutfattade meningar. Ännu bättre - bilda en egen uppfattning av mig, det är ganska lätt.
Om det nu skulle vara något jag gjort som irriterar er och ni nödvändigtvis måste snacka skit så snälla, snälla; stå för det. Får jag höra vem som sagt vad är jag inte rädd för att konfrontera personen i fråga. Skulle ni då stå där och säga saker i stil med "det var inte jag som började säga det" så tappar jag all respekt för er. Utan att blinka. Alla är värda en chans, men kan man inte stå för vad man sagt har man förbrukat den chansen.
Avslutningsvis - jag har länge vetat att den här orten är för liten för mig. Jag har flyttat, jag har utvecklats. Jag bara hoppas på att ni får chansen att göra detsamma.
Alexandra
Kommentarer
Trackback
