skuldraaa

Days go by with cigarettes
And someone put a coin in a wishing well
Lookin' at you makes me weak inside
I can't stand seeing you with somebody else 

Someday when I'm in love
Heaven can wait for me 

All I can see is your pretty face
You lookin' like a cover of a magazine
Why am I slave under the female sex
I don't wanna waste my time again 

Someday I'm in love
When I've been drinkin' a lot of wine
I'm in love
Feels like heaven can wait for me 

It can wait for me
And you know why 

And I've tried everything to cure my soul
Going down in hell with a bottle of you
Nothing can change the way I feel for her
The devil in the glass is telling me what to do 

Someday I'm in love
When I've been drinkin' a lot of wine
I'm in love
Feels like heaven can wait for me 

It can wait 

Sticks and stones can't break my bones
But you can always hurt me inside 

Come on and love me inside
But I'm still waitin'

Days go by with cigarettes
And someone put a coin in a wishing well
Why am I slave under the female sex
I don't wanna waste my time again 

Maybe someday when I'm in love
Heaven can wait for me 

I'm in love
When I've been drinkin' a lot of wine
I'm in love
Feels like heaven can wait for me 

I'm in love
Everything to kill my soul
I'm in love
But I don't wanna waste my time 

Days go by with cigarettes
And someone put a coin in a wishing well

- Backyard Babies

Det känns dumt att lägga energi på bloggen när jag knappt har energi att ta mig upp på morgonen, så därför skriver jag hellre inget alls. Kryptiska blogginlägg med fingerade namn eller enbart initialer känns också dumt, eftersom alla inte förstår vad jag menar. Men ja, det är det enda som rör sig i min skalle och jag kan inte få ut det därifrån.

Lasse får stå för texten idag. Jag är allmänt gråtig.



Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet'
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...

Orden ligger bra på tungan. Låter vackert i huvudet. Verkar bra i praktiken. Givetvis lyckas jag bara uppfylla det teoretiskt. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker avskärma mig eller distansiera mig, jag somnar med dig i skallen ändå. Jag sitter framför datorn och klickar apatiskt i något meningslöst Facebookspel och allt jag tänker på är om det eventuellt skulle vara möjligt att tvinga mobilens display att visa ditt namn.
Fröken Crow sjunger att om det gör en lycklig kan det inte vara så illa. Fungerar principen omvänt? Om det gör mig ledsen, är det dåligt för mig då? Antagligen är det så. Lycka kommer inifrån, tänk glada tankar, inställningen är 90% o.s.v. Även det är på det teoretiska stadiet.
Tydligen har det varit fler skilsmässor och giftermål i år, vilket de givetvis skyller på kronprinsessbröllopet. Danneman var tydligen en riktig höjdarkille när han läste sitt tal (?). Jag vill inte ha någon drömprins. Jag vill inte ha någon höjdarkille. Jag vill ha dig - full, svettig och snarkandes.

Jag älskar att hata dig. Jag hatar att älska dig. Du gör mig röksugen. Damn.

Peace out.

Susanna: Nu när vi har inflyttningsmiddag får du INTE dricka ur burken.
Jag: Men! *muttrar* Jag får väl ta mitt ölglas då...

Ungefär på den nivån är det.

Tapeterna blev perfekta, mitt rum är grönt. Sjukt fint! Möblerna är på plats och vi har fått ordning på det mesta. Jag har ett par lådor med småskit i, mentalt märkta "senare problem-lådor" och Susanna kämpar med smink och krämer.

Idag är jag galet översocial men ingen har kommit tillbaka till Karlstad. Vabliiiireråå? Suck.

Eftersom jag vann Mecenats sommartävling fick jag ett paket från Outnet som jag hämtade idag. Inuti fanns ett "meal-kit" i 6 delar med bland annat en spork och en skärbräda/sil. Bra att ha om man ska ut och campa. Kanske gömmer det sig en liten skogsmulle långt in i mig?

Susanna har bakat kladdkaka (märks det vem som är den husliga?) och jag sitter och väntar på att hon ska säga varsågod.

Peace out.

Plötsligt insåg jag varför det var skönt att flytta hemifrån. Dagen började med att jag gjorde frukost till mamma, som jag och småtrollen sedan serverade sjungandes Ja må hon leva. Alldeles för många timmars sömn senare gjorde vi en fin teckning där vi skrev saker vi tyckte beskrev henne och målade även ett par ballonger och diverse pynt. Yngsta lillebror lyckades, med viss hjälp och guidning, skriva sitt eget namn!
Men, och det finns alltid ett men, givetvis är småbarn inte alltid söta och lugna. 4-åringen har bestämt sig för att om han upprepar "jag vill det" i 90 dB kommer mamma till slut gå med på hans önskan, vad det nu är. Eftersom jag sover i rummet bredvid spelar det ingen roll att dörren är stängd, jag har lyssnat på gråt och "jag vill det" i ca 20 minuter nu.
Hemma hos mig finns bara jag och katten. Ingen kommer in om jag inte vill, ingen låter mer än vad jag vill, jag kan höra klockans tickande och bara få vara ifred. Det är omöjligt här. Enda gången barnen är tysta är när jag jobbar och det har jag uppenbarligen inte så mycket nytta av. Jag sover i ljud, jag rökar i ljud, jag äter i ljud, jag badar i ljud. Det finns ingen ände på det. Alternativet är att rymma till Josefine eller Hannes men då får jag ändå inte vara ifred. Jag vill bara sitta ensam med katten i knät och lite musik utan att få ont i öronen. Jisses, jag kan inte ens ha 10 (av 30) på mp3-spelaren utan att få ont i öronen, så det här blir outhärdligt efter ett tag.
Missuppfatta mig rätt nu, jag älskar mina bröder, men jag orkar inte med den eviga påfrestningen på mina trumhinnor.

Peace out.

Dispositionen av dygnets timmar ser ut som följer:

10 timmar jobb
8 timmar sömn
2 timmars pendlande
1 timme läsning i sängen för att kunna sova
3 timmars fritid

Är det konstigt att jag inte hinner blogga?

Tänkte dock skriva om ett par lustiga saker på Nyhetsmorgon imorse. Ja, jag ser på det, det finns inte så mycket annat mellan kl 6 och kl 8.
Debatt mellan Ylva Johansson (s) och Jan Björklund (m) angående skolan. Ylva tyckte Jan var lite dum eftersom han inte förstod att man måste lägga mer pengar på skolan för att göra mindre klasser och på så vis öka lärarnas förmåga att faktiskt lära ut. Jan tyckte å andra sidan att man måste satsa på att göra lärare till ett högstatusyrke för att locka till sig intelligenta ungdomar som skulle kunna bli kompetenta lärare. Poäng till Ylva. Dock avslutade Jan Björklund med att fullständigt köra över Ylva genom att fråga "Men Ylva, hur kommer det sig då att vi faktiskt har högre lärartäthet nu än vad ni hade?". Poäng till Jan. Ja, herregud.

De behandlade även ämnet rättegången mot helikopterrånarna. De hade tagit dit någon blond tjej som jag varken förstod vem hon var eller vad hon gjorde där. Det första hon gör är att säga "De här brö.. misstänkta rånarna". Tjenare. Så visste hela Sverige att de var bröder. Snyggt jobbat! Jag hade lite svårt med respekten efter det och satt mest och fnissade i min ensamhet.

Rödtotten sitter och drar sina långsökta skämt på msn. Jag spelar dum och låtsas inte förstå. Jag orkar inte.

Peace out.

I wish I could heal you
And mend where you are broken
I wish I could heal you
And I wish you could heal me

För dina mörka dagar. Jag gör allt för dig.

Jag skulle egentligen få tummen ur och blogga om löpsedlar, men kreativiteten har fullkomligt runnit av mig. Allt jag gör är att hålla mig vaken (jobba) och försöka sova (för att kunna jobba). Detta lämnar, som ni förstår, inte så mycket tid över till bloggen.

Istället är en officiell ursäkt till Johannes på sin plats. Eftersom jag och denna underbara man inte setts sen i början på juni bestämde vi att han skulle komma hit kl 14 i måndags. Detta skulle ge mig fyra timmars sömn vilket verkade vara helt i sin ordning. Jag vaknar med Ernsts klor i ryggen, flyger upp ur sängen och tittar på klockan. Resultat: Klockan är inte 13.00 utan 15.42, jag har två missade samtal plus ett par sms. Ringer upp Johannes, ber om ursäkt tusen gånger och hade turen att han var kvar i Herrljunga. Jag skämdes en liiiten smula. Anyhoo; återigen - FÖRLÅT!

Inatt jobbar jag igen, och imorgon natt, så eventuellt kommer mitt inlägg om löpsedlar till helgen, om jag fortfarande tycker att det är relevant då.

Peace out.

Fick precis ett samtal från vår oerhört trevliga handläggare på SK eftersom jag mailat henne angående kontraktet. Tydligen hade hon skickat det 14 juni. 14 JUNI! Mer än en månad sen alltså. Det känns tryggt att man kan förlita sig på Posten.

Well, nu när jag fått det ur systemet kan jag skriva om det jag egentligen tänkte skriva om. Igår morse satt jag och pusslade och lade patiens under arbetspassets sista två timmar då jag slängde en blick på tv:n och fullkomligt fastnade. På SVT1 gick ett program vid namn Situation Senior. Har ni möjlighet att se detta så gör det, oerhört tänkvärt.
Programmet var inspelat i Finland men jag tror inte att det är så stor skillnad på pensionärer på andra sidan havet och pensionärer i Sverige. En kvinna fick prova på drömmen hon gett upp för att bli bondhustru och mor - hon var utbildad kock och hade velat jobba på en speciell restaurang. Även om hon inte gjort detta på evigheter och det "tog lite längre tid eftersom hon var så gammal" skötte hon matlagningen med bravur och lyckades svänga ihop en fin tryffelmarinerad mozzarella med soltorkade tomater och ruccolasallad. Visst låter det gott? Hon ångrade inte att hon bytt ut livet mot att bli hustru och mor, allt handlade om att gilla sin livssituation. Kloka ord från en erfaren människa.
En annan kvinna tv-teamet följde talade om självmord. Tydligen är självmord bland äldre ganska vanligt och denna kvinna hade till och med sparat tabletter till den stora dagen. Hon ville inte bli ett vårdpaket, oförmögen att ta hand om sig själv utan valde istället att kunna sluta sitt liv på sina egna villkor. Fin tanke, visst, men samtidigt ganska skrämmande. Hon talade om media och hur det skrivits så mycket om att det inte kommer finnas tillräckligt med personal för att ta hand om äldre i framtiden och därför ville hon "göra en samhällstjänst" - alltså ta livet av sig för att inte lägga press på personalen. Det är sjukt. Samtidigt tänker jag på de som är unga idag. Det finns en rädsla för att bli gammal. Arbetar man inom vården ser man saker som får en att tänka "det där vill jag inte uppleva". Kommer detta öka självmorden bland äldre?
En vän som jobbar med äldre berättade om ett par de funnit kyssandes i ett rum på boendet. Äckligt tycker somliga, vackert tycker jag. Åldrande har ingenting med romantiska känslor och sex att göra, varför skulle man inte kunna älska fast man är gammal? Varför skulle kärlek vara annorlunda för att man är 10, 40 eller 85 år gammal?
Läkemedelsbranschen har insett detta och skapat hjälpmedel. När ska vårdpersonal och omvärlden förstå det med?

Uppe med tuppen klockan 6, på tåget kl 7, inne på jobbet kl 8... för att upptäcka att de inte fattat att jag är frisk. När jag sjukanmälde mig andra dagen sade jag att jag skulle komma på tisdag (alltså idag), och eftersom jag är så naiv trodde jag att tjejen jag pratade med skulle förstå och anteckna detta. Icke. Jag möts av ett "du skulle friskanmält dig igår" och får så snällt gå de 30 minuterna till stationen och sätta mig på tåget hem igen.
Väl hemma bestämde jag mig, i äkta psycho-stil, för att smyga in hemma hos pojkvän och dunsa ned i hans säng där han så sött låg och sov. Tre timmar senare skulle han till Liseberg med syskon, syskonbarn och mor så jag traskade hem till min egen mami och hoppade i poolen med småtrollen.

När jag sedan satt på min handduk i gräset och torkade och lade patiens kom jag att tänka på en sak. På senare tid har jag sett en gammal skolkompis namn ganska ofta i Alingsås Tidning när jag har jobbat. Varför blir man så fascinerad över att någon man gått förbi i korridoren råkar bli lite känd? Den här personen är duktig inom en sport och lirar bl a i landslaget, men det finns givetvis andra exempel. Hur många har någon gång sagt eller hört något i stil med "hon gick i min klass", "honom kände jag förut", "det där är min gamla musiklärare" ? De flesta.
Vad som är så kittlande med att ha träffat en person som sedan blir känd är det intressanta fenomenet här. De flesta människor är faktiskt okända innan de tappar sitt o och blir - just det - kända.
Jag har tagit upp det här exemplet förr men jag tar det igen: På en fest träffade jag en kille som sa lite (fejkat?) generat att hans bror spelade i ett känt rockband och att han ville att folk skulle lära känna HONOM, inte tjata om hans bror. Jag fick höra namnet på ett känt svenskt band, som vi kan kalla XX, men grejen var den att jag knappt visste vilka det var. Jo, till namnet givetvis, men jag hade aldrig hört en låt i hela mitt liv. Om killen var uppriktigt trött på att folk frågade om hans bror eller om han använde detta för att ragga har jag ingen aning om men var det det sistnämnda misslyckades han fatalt.

Tydligen har våran tant semester t o m den 17 juli, därför har inget kontrakt skådats än så länge. Jag hoppas bara att hon lyckas skicka både kontrakt och inbetalningskort för hyra innan 1 augusti, annars kan det bli en liten smula jobbigt. Lite. Jag har ju faktiskt ingenstans att bo om hon inte skickar kontraktet snart. Mitt liv hänger på ett papper. Kul.

Peace out, vänner.

Nu skulle jag egentligen ha jobbat 3 timmar och haft 6 till att se fram emot. Istället är jag förpassad till att sitta i mammas lägenhet och vänta på katterna som köar för att gosa. Fo helvede! Jag vill ju GÖRA något! Inte kan jag jobba imorgon heller. Symtomlista: Ont i hals, ont i öron, snuvig, hostig, ont i kropp, ont i huvud. En viss herr rödtott har samma symtom, undrar var förkylningen kommer ifrån...? Nej, skämt åsido, vi har antagligen smittat varann. Hoppas på pigg och kry till nästa vecka. Blir knäpp av att inte kunna jobba, inte kunna röra på mig, inte kunna, ja, you name it. Helskotta. Kan inte någon smart sate bara uppfinna ett vaccin mot förkylningar? Jag hade stått ut om det inte var för den jäkla förkylningsvärken i kroppen. Smärta på hög nivå. Vad gör sjuka människor? Spelar Sims? Kollar film? Sover? Jag är rastlös.

Kim Wilde är på och det är på håret att det är okej. Bra låtar i all ära men svårt att lyssna på när man hört dem live (då de var så GRYMT bra!).
Jag orkar inte skriva om P&L, ni får kolla på bilder och skit istället.

Jaha, nu börjar tummen värka. Jag ger upp. Peace out.

Note to self: Inte ha mjukisbyxor nästa gång jag kelar med Ernst. Mitt knä är sönderklöst. Den katten vet hur man gosar!

I torsdags var vi på WCR. Eller ja, nästan. Utanför iallafall. Ikväll blir det same thing, fast Metaltown. Bror vill se In Flames. En sväng till Josefine innan med :)
Har redan korkat upp dock. Tyckte jag förtjänade ett glas vin för min excellenta städning. En fyrarummare bebodd av fem katter är inte att leka med. Herregud.

Jag saknar min man!

Det var väl ungefär det. Inspirerande blogginlägg. Heja.

Peace out.

På grund av ett samtal igår väljer jag att bemöta kritik och rykten idag. Somliga kommer läsa det här, somliga inte, men eftersom skitsnack sällan når huvupersonens öron verkar detta som ett någorlunda okej sätt.

Jag har bara fått höra ett par av ryktena och jag tror inte jag vill höra fler. Främst för att det gör mig fruktansvärt ledsen. Det är lätt att säga att man inte bryr sig men det är klart jag gör det. Problemet är, eftersom jag inte bor i Herrljunga längre, att det skadar de jag bryr mig om mer än mig själv. Förr eller senare kommer det fram till mina föräldrar eller mina älskade syskon. Alla pratar med alla, era föräldrar ringer (!) mina o.s.v.
Vad ni inte tänker på är att jag är en helt vanlig ungdom precis som ni - jag saknar min mamma, jag busar med mina bröder, jag gråter, jag älskar min katt.

Vad ryktena handlar om kan jag bara gissa mig till men jag anar att en del har med mitt val av partners att göra. Varför man nu väljer att tycka illa om en människa av den anledningen har helt gått mig förbi. Jag har sex när jag vill och jag har haft turen att få tillbringa tid med dem jag varit förälskad i. Jag älskade mitt ex, jag grät när det tog slut, vi hade våra upp- och neddagar, och att tro att det hade med någon image att göra är bara löjligt. Innan vi blev tillsammans visste jag inte vem människan var. Folk blir extremt förvånade av att höra det men så var det. Kanske var det därför jag blev så sårad, för att jag inte visste hur han var.

Efter månader av att gråta mig själv till sömns hittade jag killen som fortfarande är The One för mig. Jag förstår mycket väl att jag inte är den enda som är intresserad av honom, just för att han är så fantastisk. Det är svårt att beskriva lyckan jag känner över att han är kär i just mig. Jag är också ful när jag vaknar på morgonen, jag går på toa, jag har orakade ben. Jag är som er. Han vill ha mig trots detta, och jag ger inte upp honom på grund av rykten.

Vad gäller saker helt tagna ur luften - som den absurda idé att jag skulle varit otrogen på det lokala utestället... Ja, vad kan jag säga? Jag blev både chockad och full i skratt. Ingen vid sina sinnes fulla bruk som bor 25 mil från Herrljunga skulle åka dit om man ville vara otrogen. Alla får reda på allt och jag är mycket väl medveten om det. Det är en förolämpning mot min intelligens - och jo, tro det eller ej; jag är smart. Inte bara det, jag är lätt att prata med, är öppensinnad och rolig att dricka öl med. Att bilda sig en uppfattning om någon man aldrig pratat med är okunnigt och trångsynt. Välkomna fram att prata en stund nästa gång vi ses så ska jag göra mitt bästa för att dementera, eller bekräfta, era förutfattade meningar. Ännu bättre - bilda en egen uppfattning av mig, det är ganska lätt.

Om det nu skulle vara något jag gjort som irriterar er och ni nödvändigtvis måste snacka skit så snälla, snälla; stå för det. Får jag höra vem som sagt vad är jag inte rädd för att konfrontera personen i fråga. Skulle ni då stå där och säga saker i stil med "det var inte jag som började säga det" så tappar jag all respekt för er. Utan att blinka. Alla är värda en chans, men kan man inte stå för vad man sagt har man förbrukat den chansen.

Avslutningsvis - jag har länge vetat att den här orten är för liten för mig. Jag har flyttat, jag har utvecklats. Jag bara hoppas på att ni får chansen att göra detsamma.

Alexandra

Det är dagar som den här man vill operera bort äggstockar och livmoder och hela skiten. Ont i magen, ont i ryggen, ont i insidan av låren, illamående. Inte helt okej. För en halvtimme sedan låg jag i fosterställning i sängen och kämpade för att inte gråta som ett barn. Två Ibumetin senare mår jag lite bättre men har istället fått huvudvärk. Sådana här dagar ska man inte jobba. Behöver pengarna dock.

SK borde ringa om lägenheten idag, det har gått galet lång tid nu. Börjar nästan bli lite nervös. Inte okej.

Saknar min man som en tok. Ikväll, ikväll, ikväll. Tjoho :)
När man redan har någon är det många fler som raggar för att man är så självsäker på något sätt. Fungerar detta även om man inte ses ansikte mot ansikte tro? Igår fick jag sms av någon som "bara ville höra hur det var med mig" och "tänkte på mig". Jo men visst hörru. Efterhängset ex fortsätter smsa även om jag inte förstår varför. Jag är inte intresserad, inte det minsta. Jag är kär i någon annan och jag klarar mig finfint med honom. Främst för att han är bättre än de flesta. Definitivt bäst på kärleksfronten.

Jag hade helst varit hemma idag och haft ont och kollat på svampbob fyrkant, men nu börjar det bli dags att bege sig till tåget med paraflaxet i högsta hugg. Wish me luck.

Peace out.

Nu är det sommarlov. B-uppsatsen klar och inlämnad, godkänd i allt och två terminer avklarade. Okej, må så vara att jag börjar jobba redan på måndag men det är i allra högsta grad oväsentligt. Sommarlov från skolan får jag iallafall, och att jobba förvandlar iallafall inte hjärnan till jordnötssmör. Jag är fullständigt utmattad, det känns som jag krockat med en vägg. Inte bara för att jag lyckades sträcka insidan av låret när vi spelade fotboll, utan för att det faktiskt är så mycket jobbigare att plugga än att jobba. Den senaste stressen i skolan har inte varit human och jag känner mig utbränd, fastbränd och vidbränd.

Sommarlov till trots ska jag faktiskt inte döda några hjärnceller ikväll. Icke, njet, nein. Jag har tvättid mellan 20 och 24 ser ni. Sådan är jag.
Främst för att jag drar härifrån imorgon. 12.31 närmare bestämt. Jag är så pirrig i magen just nu att jag inte kommer kunna somna ikväll. Det känns som kvällen innan julafton. Förutom att kvällen innan julafton faktiskt inte är alls så speciell längre, men ni förstår vad jag menar.

Jag har nu endast två kapitel kvar av John Marsdens helt fantastiska serie. Jag är grymt nyfiken men har lovat mig själv att inte läsa dem förrän jag ska sova ikväll. Nu är det riktigt spännande inför upplösningen, vilka lever och vilka är döda? Jag hoppas på ett lyckligt slut, annars kan det mycket väl bli så att jag gråter en smula. Lite sorgligt känns det att ha tagit sig igenom alla böckerna, vad ska jag nu läsa? Ska jag återgå till deckare där jag aldrig kommer ihåg vem som skriver om vad och vilka jag läst? Eller rent av bli intellektuell och återigen försöka ta mig längre än två kapitel i Mein Kampf? Detta får framtiden utvisa men jag tror på det första. Vad jag skulle behöva är en ny serie att läsa. Tips?

Nu ska jag ta mig ett par koppar kaffe för att inte somna halvvägs igenom tvätten. Peace out.

Gårdagen spenderades hos Åkerman tillsammans med Johannes. Öl, kort och fotboll roade oss denna onsdagskväll. Efter att ha fått kortleken kastad på mig på grund av för många vinster på rad lyckades jag börja förlora lite men ändå blev jag Führer ett par gånger och lyckades till och med vinna i Chicago. Heja mig! Jag vinner aldrig någonting. Eller jo, när jag var elva vann jag en Eva&Adam-film i en internettävling. Det var ett stolt ögonblick. Jag har 10 kr att hämta ut på en lott också. På den nivån ligger det, som mest. Oftast vinner jag inte alls.
Johannes var tvungen att avsluta kvällen tidigare eftersom han skulle upp och ha opponering idag. Jag tror vi båda kände oss lite gråtiga när vi tog farväl, men ändå ska vi tillbringa sommaren en timme ifrån varandra. Det går nog bra. Vid enorm saknad kastar jag mig på tåget!

Jag hatar att känna att jag måste göra saker. Städa går väl bra, men inte när jag vet att jag måste. Lägenheten ska vara ren och fin när jag åker söderut i helgen, och tvätta måste jag med göra. Jag orkar inte med det här! Rastlös och ledsen är jag med. Var jag än är längtar jag till det andra stället. Att vara utan katten tär på mig. Att gå och vänta på att det ska bli dags att åka ner tär ännu mer. Jag saknar rödtott.

Magnus skulle höra av sig så att vi kan träffas innan jag åker ner och han upp. Herrljunga-Boden är ingen endagsutflykt direkt. Det känns lite sent att dricka kaffe dock, vi får väl se hur det blir.

Varför blir ordet sommar så ångestladdat? Alla åker åt olika håll, de man är van vid att ha en bussresa bort måste man plötsligt klara sig utan i MÅNADER! Det gör mig jättesentimental. Suck. Jag borde fortsätta städa nu.

Peace out, älsklingar!

Gårdagen skulle bli lugn due to opponering idag. Icke. Johannes kom hit för att fira skatteåterbäringen med film. Med sig hade han en flaska champagne som vi blev lite fnittriga på och roade oss med att tömma mitt barskåp (läs kylskåp med bärs i). Opponeringen gick trots detta bra, vi blev inte totalsågade. Note to self dock; aldrig någonsin vara i plugget 8 timmar utan att bakfyllebajsa. Det är hemskt.
Dagens kommentar stod Micke för: Elin går och pratar med två i gruppen vi opponerat på för att försäkra sig om att de inte tagit illa upp. Efter att de försäkrat att allt är lugnt kommer Micke, pekar på dem och skriker "jäääääklar vad sågade ni blev, haha!"

Jag borde hoppa in i duschen för att ta mig till Åkerman. Sommarlovsfirande står på schemat för min del (komplettering till trots), Åkerman ska förmodligen supa bort sorgerna från dagens salstenta och Johannes ska bli opponerad på imorgon, även det anledning att knäcka en öl eller fem.
Eftersom jag är galet sugen på att spela fotboll ska jag försöka övertala dem att göra det med mig, vi får se hur detta går.

Da Buzz kan vara ett av de bästa svenska nostalgibanden. Jag har totalsnöat in på dem. För er som inte pallar hela skivan finns här en kortversion: Da Buzz – Da Buzz Club Mix. Riktigt bra!

Jag får väl ta och duscha då. Det är ju trots allt ett tag sedan julbadet. Peace out, vänner!

Hot n cold beskriver det. Boken av Helen Fielding jag läste igår beskriver det. Men inte fan kan man lära sig av andras misstag! Jag jobbar inte så, jag vill göra mina egna. Förmodligen kommer han fortsätta att vela, men har han sagt att han bestämt sig får jag lita på det. En gång. Suck. Vad hände med alla normala killar som vill hålla handen och gosa och vara puttinuttkära? Måste allt vara ett jäkla spel? På-av-på-av. Visst, jag kanske spelar ointresserad till och från, men det är när de inte hör av sig. Varför ska jag skicka 5 sms om dagen om de spelar svårtflörtade? Inte en chans! Då kör jag samma grej. Tycker dock vi borde kommit över det där nu, sluta spela och krama mig!

No matter how hard I try
You keep pushing me aside
And I can't break through
There's no talking to you
It's so sad that you're leaving
It takes time to believe it
But after all is said and done
You're gonna be the lonely one, oh

Tänkvärt. Hur långt kan man krypa, hur lågt kan man sjunka, innan man bestämmer sig för att ge upp?